Vittnesbörd Av Jean Botinder KONST/ RECENSION magasinet@skd.se

Återkomst. /I min ungdom fanns det skolkamrater som flytt från ett Estland i krig och hittat en fristad i Sverige. De var i vissa fall besatta av skräck för "ryssen". En flickas far sade
åt henne att gömma sig då tåget kom - kanske satt ryssen på taget och spanade. Sammanhållningen mellan dessa exilester var stor. En flicka jag uppvaktade sade att hon tyckte om mig, men att det naturligtvis var en est hon skulle ha.

Det fanns ester som fick lämna sitt land och fara åt andra hållet. Marje Toska hade mor- och farföräldrar som hamnade i Silairien. Med detta som grund visar hon nu pä Burlövs Konstförening fram till 24 februari en installation kallad "comeback" - det är en återkomst efter fångenskapen, en comeback för en deporterad familj och ett våldtaget land.

På golvet vilar nio fyrkanter med siffror. Hur man än räknar i raderna (eller diagonalerna) blirsumman 15, för femton år i fångenskap, jag kommer att tänka på gravar eller på igen-murade taggtrådsomgärdade fönster. Klaustrofobi fyller mig.
Hur man än räknar blir straffet detsamma. Det är tanken som är fången i de där fyrkanterna och de där siffrorna. Man försöker räkna sig ut, men det går inte. Det är en fångenskap som inte bara gäller det där lägret i Sibirien utan det mänskliga livet överhuvudtaget. Vi är fast mellan himmel och jord och vi kan aldrig någonsin bli fria.

En åttkantig vit stjärna är fylld med huvuden. "Inkarnation" heter konstverket. Människorna i det är tätt sammantryckta och visar knappt några tecken på egen individualitet. Alla i ett läger har samma status och är lika lite värda. Det som finns innanför alla dessa persona får uttryck i terapin. Två stolar mitt emot varandra är döpta till ”Terapi”. Ena stolen, kanske terapeutens, har vita bandage till lindring och tröst medan den andra, patientens är full men allt och inget insmetat i blodrött: papiljotter, filmrulle, kam, stämpel, schackbonde, spruta...

Här finns också dokumentära vittnesbörd om människorna i lägret med dess hopplöshet men även, kan man ana hopp, glädje, framtid. En bok har bundits av Marje Toskas farfar Eduard som dog i tvångsarbetslägret 1942, på en lapp har hennes mor skrivit ned vad de levde av, mest potatis och lök och man kan få smaka pä en sibirisk delikatess gjord av potatisskal, salt, lite olja. Jag doppar en brödbit i och äter - det är mer ovant än delikat.

En sådan här utställning kan lätt bli så personlig art den blir privat. Man tänker att jaha-så var det på den tiden där borta i Sibirien. Pä så sätt blir det hela inte angeläget och interessant utan mera något kuriöst, en utgrävning på en gammal boplats.

Det kan inte nog understrykas att så är det inte här, Marje Toska har förmått ge det som är hennes personliga sfär en allmängiltighet som känns bedövande och fyller en med stor och
smårtfylld förundran.

Vägen går via Jungs koliektiva omedvetna - det ödsliga landskap där vi alla känner oss hemma om vi ids, törs och förmår ta oss dit. Detta är inte berättelsen om några människors fångenskap en gång, det är berättelsen om min, din, alla människors fångenskap då, nu och i framtiden. Hur vi räknar måste vi sitta här i femton är, leva av potatis och lök, festa på den fadda soppan, trångas i den vita stjärnan, hotas av ett "Stjärnfall" som är farligt att trampa på. Det är en sann comeback, en viktig återkomst till ett liv vars gränser och villkor vi lätt glömmer. Detta är för min del en lysande gestaltning, som alltid kommer att finnas i min själ!

***

http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/tiinameri/article301235.ece

Återkomsten
Av Tiina Meri

Det är hög tid att låta kvinnorna tala.
I juni 1941 knackade – nej, bankade – det på dörren. Civilklädda män gav trettio minuter till att samla ihop några tillhörigheter. Sedan skildes familjen åt. Två veckor reste de med tåg, fadern skulle de aldrig återse.

Burlövs konstförening visar fram till den 24 februari Comeback, en utställning av den Estlandsfödda konstnären Marje Toska.
Hennes mor, Aino, har berättat för sin dotter. Med tiden allt mer. Om boskapsvagnarna, om femton år i förvisning i Sibirien, om återvändandet.

Vid sidan av konstnärliga bearbetningar finns i utställningshallen på Arlövs bibliotek en handskriven lapp där Aino skriver på svenska:
”Mjölet kom först på tredje året. Var och en fick 200 gram bröd per dag.”
Men brödet var genomblött – för att det skulle väga mer.

Ainos föräldrar var akademiker, läkare, borgare. I Sovjetunionen skulle sådana antikommunistiska element korrigeras eller arkebuseras. I likhet med miljoner andra har familjen fallit i glömska efter Gulag.

När jag kommer mig för att intervjua Aino sitter hon mitt emot mig i Malmö, hon är en äldre dam med sidensjal i prydliga veck.
”Den första natten dog ett barn. Senare dog en äldre kvinna. Och en kvinna som födde, hennes barn dog.”
Tåget stannade längs små stationer, några hundra åt gången fick stiga av.

Ainos resa tog slut i Kirov Oblast, i närheten av Uralbergen. Männen skickades till läger där de fick arbeta under olidliga förhållanden, i skogen eller längs med floden. Aino skadade sin rygg och fick stanna i staden Urzum.
”Du skulle se hur vi fick bo. I potatiskällare.”
Tårar trillar.

Jag kommer att tänka på kulhålen i Sarajevos hus under 1990-talet, den etniska rensningen på Balkan. Kanske är det varken obegripligt eller avlägset. Totalitära ideologier, krig och kollapser har ristat sig in i människors kroppar.
Hatets industri kan – eller kommer – att blomstra igen. Vilka motmedel finns förutom det mänskliga minnet?

Den 2 december 1955, efter femton år i Sibirien, kunde Aino återvända till Estland.
En undersökning från Demoskop visade förra året att svenska skolungdomars kunskaper om Gulag är i det närmaste obefintliga.

För att Sverige firade freden och teg om folkomflyttningar, slavarbete och angiveri i sina grannländer?
Det är tid att berätta – och att lyssna.
En försvinnande skara överlevare bär på en stum smärta, ofta är den noga inkapslad. Men de har haft modet att återvända, att leva och ibland att tala.

***

http://sydsvenskan.se/skane/burlov/article299531.ece

Taggtråd, granvirke och salt är centrala element i Marje Toskas verk med namnet Din tur. Foto: Kalle Kniivilä

BURLÖV

Estlands historia på besök i Arlöv
Av Kalle Kniivilä

Först publicerad: 7 februari 2008 23:30
Senast uppdaterad: 7 februari 2008 23:30

Marje Toska föddes i Estland i december 1955, tre dagar efter det att hennes mor återvänt från närmare femton års förvisning i Sibirien. Nu har Marje Toskas familjehistoria, som också är hela Estlands historia, blivit en utställning på biblioteket i Arlöv.

– Jag tyckte den här lokalen passade perfekt, den påminner om en boskapsvagn.

Det var boskapsvagnar som användes när de sovjetiska ockupationstrupperna på sommaren 1941 deporterade för utbildade, för rika och för kritiska ester till Sibirien. De svaga och gamla svalt ihjäl i förvisningen.

En installation visar potatisskal som Marje Toskas mor har stekt – det var en delikatess, förklarar hon. En annan visar nio saltfyllda ramar med taggtråd. På en piedestal finns en gyllene lök, solrosfrön, en potatis, en mugg med sockerbetsvin, och ett litet mått mjöl.
– Det var det som fanns. Och mjöl fick de för första gången det tredje året i förvisningen, efter att ha stått i kö hela natten. Tvåhundra gram fick de, det kokade mormor gröt av.

Utställningen visas från den 9 februari till den 24 februari. Den 24 februari är också 90-årsdagen av Estlands första självständighetsdeklaration 1918.

***

http://www.skanskan.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080207/NYHETER/696372758/1023/LOKALT

Utställning berättar Estlands historia
av Marianne Pernbro

Hennes mamma och pappa fördes som unga båda till Sibirien där de blev kvar i 15 år innan de tilläts återvända till Tallinn i Estland. Då var de ett par och två dagar efter hemkomsten föddes Marje Toska som nu ställer ut hos Burlövs konstförening i Arlövs bibliotek.

Utställningen berättar både min familjs historia och Estlands historia. Jag hoppas min mamma, som är på besök i Sverige, kan komma på vernissagen på lördag.
Mamma är 83 år nu, pigg och glad och läser estländska tidningar, surfar på internet och är tacksam för varje dag, berättar Marje Toska.
Det var 1941 som massdeportationer till Sibirien genomfördes från Estland. De som tvingades iväg återvände inte förrän åren 1955-1959.
- Människor valdes ut helt godtyckligt, de hade inte gjort något särskilt. Det bankade på dörren en natt och min mamma, då 16 år, och hennes familj fick en halvtimme på sig att packa ihop det nödvändigaste. Sen reste de i boskapsvagnar med tåg i två veckor innan de kom till Sibirien där de inkvarterades hur som helst hos olika familjer. Det första året levde de nästan enbart på potatis, lök och lite salt.

Marje Toska ställer ut i Arlöv, en utställning som både berättar hennes familjs men också Estlands historia och om deportering till Sibirien där hennes föräldrar båda hölls kvar i 15 år. - Fest blev det om de lyckats samla ihop lite potatisskal och min mamma har berättat om en rätt de lagade då och jag har försökat skapa något liknande fast som konst.

Föräldrarnas upplevelser och det som hänt i Estland genom åren genomsyrar den utställning som Marje Toska visar i Arlöv. På golvet har hon lagt ut nio grusfyllda och taggtrådsomgärdade rutor. I varje ruta finns en siffra och lägger du ihop siffrorna i varje rad får du hela tiden slutsiffran 15.
- Det är de femton år som mina föräldrar, och många andra, tvingades tillbringa i Sibirien.
Bakom rutorna finns ett trafikljus som bara lyser rött och gult men aldrig grönt. Det finns ingen väg tillbaka. Ett ljud som från ett dunkande tåg och en tågvissla illustrerar installationen.
- Sven Grünberg, en kompositör i Estland, har speciellt gjort ljudillustrationen åt mig, säger Marje Toska.
Även hans morbror var med bland dem som deporterades till Sibirien.
Ett stilleben berättar om den mat som människorna fick hålla till godo med i Sibirien.
- Det var potatis, lök, solrosfrön och olja - kanske lite salt. Ibland serverades också lite sött, äckligt rött vin som min mormor, som var läkare, tvingade min mamma att dricka för att hon skulle få i sig lite socker.
- Mormor var en häftig kvinna, hon var läkare men samlade örter och gjorde salvor eftersom inget annat fanns att få tag på. Det gällde att hitta på allt man kunde för att överleva.
Marje Toska ställer även ut läderarbeten, ett hantverk som även hennes farfar kunde.
- En av hans läderinbundna böcker finns med här och jag visar också läderaskar. Även farfar deporterades på grund av att han sysslade med konsnärlig industri.

Marianne Pernbro
marianne.pernbro@skd.se

***

"Slump och skapande i skön förening. Så kan man beskriva Marje Toskas utställing Moder Jord.

- Det var en lek. Från början var det inte meningen att det skulle bli någonting, säger Marje Toska om ett av de verk som hon ställer ud i Piteå.
Efter en skogspromenad med barnen påbörjade hon ett arbete med gips och papier maché. Att kottarna, löven och kvistarna hamnade i smeten var bara ett experiment. Ett experiment som sedan visade sig bli grunden till en serie konstverk om vår jord. (...)

Serien som från början skulle skildra den vackra, sköna världen kunde efter hand inte undgå att påverkas av de världsomvälvande händelserna som inträffade den 11 september. (...) Marje Toskas önskan är att sätta fokus på hur människan skadar jorden. I verket symboliseras denne tanke bland annat genom att tårtorna blir mindre och mindre."
(Martina Strand "Marje värnar Moder jord", "Piteå-Tidningen")

"Människor i de forna öststaterna hyste ofta ett stort interesse för språket. Att leva under diktatur framtvingar en kodad och mångtydig kommunikation. Ville man verkligen veta vad som menades så måste ordens yta urholkas, sa språkvetaren Julia Kristeva.
Översatt till bildkonstnärernas verklighet så fick de ryska konstruktivisterna geometriska formspråk för säkerhets skull styrka på foten för socialrealisternas entydiga budskab. Marje Toska (...) växte upp i Tallinn under den sovjetiska tiden. Där utbildade hon sig till både konsertpianist och konstnär. 1982 flyttade hon till Sverige. Mest känd er hon kaske för sina askar av läder, men i dag arbetar Marje Toska med alltifrån kanvas och gummi till grafik och måleri.
Eftersom de räta linjernas geometri har funnits med i hele hennes konstnärskap är det lätt att genast spåra konstnärliga rötter hos Malevitj och co. Själv säger hon sig vara mer inspirerad av hela världens folkkonst."
(Berit Linden "Toska geometrien trogen", "Smålandsposten")

English